Intervju med Guido Zeccola
In tidningenkulturen.se
"Musiken förvandlas till gestik och gesten till musik". Intervju med Lucia Ronchetti
11-2-2013
Under ett snabbt besök i Stockholm träffade jag tonsättaren Lucia Ronchetti på det Italienska kulturinstitutet där några av hennes tidigare verk framfördes av KammarensebleN. Konserten kommer att sändas i Sverigesradio P2 den 22 februari. Det var en glad och rolig musik, med en speciell insats av stränginstrumenten, framförallt violan. Ronchetti gav mig känslan av ett nytt sätt att komponera; fräschare och mera färgrik, något helt annat jämfört med musiken av vissa unga manliga italienska tonsättare.
Medan vi i Sverige ser en ökad tillväxt av framgångsrika kvinnliga tonsättare verkar Ronchetti tämligen ensam inom den italienska nutida musiken. Intervjun som följer handlar delvis om detta.
Du studerade först vid konservatoriet Santa Cecilia i Rom. Därefter flyttade du utomlands för studier på bl.a. IRCAM i Paris, samt i USA och Tyskland. Du har studerat för tonsättare som t.ex. Gèrard Grisey och Tristan Murail…
Den kanske viktigaste händelsen i mitt liv var när jag bestämde mig för att flytta utomlands. Med mina studier i komposition på Santa Cecilia och med en fil. Kand. i filosofi och musikhistoria, där jag skrev en doktorsavhandling om Bruno Maderna, kände jag att det saknades någonting i mitt bagage. Det var 1983 men jag var inte en tonsättare, inte än.
Jag behövde söka någonting annat. Min professor på universitet Pierluigi Petrobelli gav mig möjligheten att studera för François Lesure, som på den tiden var en av de viktigaste musikologerna vid La Sorbonne i Paris, med Debussy som sin specialitet. På den tiden var det svårt att få stipendium för att studera utomlands om man bara hade ett diplom från konservatoriet, därför fick jag hjälp från universitet i Rom.
Jag tror att detta fortfarande är aktuellt för de yngre italienska tonsättarna, d.v.s. att kunna sätta ihop flera utbildningar, vilket ökar chanserna till att kunna nå sitt mål. Lesure gav mig ett hårt uppdrag som forskare: Wagners påverkan på den franska musiken i slutet av 1800-talet.
Det vill säga all musik av Franck och Chausson. Jag försökte samtidigt bevisa hur Berlioz hade ett betydligt inflytande på Wagner och hur han i sin tur påverkade hela den franska skolan inklusive den unge Debussy. Det var ett hårt arbete men det var det som hjälpte mig att bli tonsättare; det gav mig den nödvändiga beslutsamheten på vilken jag grundar hela min kreativa process.
Lesure älskade den samtida musiken men visste samtidigt att kännedomen om traditionen skulle hjälpa mig som tonsättare. Det var även han som introducerade mig för Grisey på IRCAM och sedan för Murail. Med Grisey arbetade jag på detaljerna av melodiformen och med Murail att finna en synkronisering mellan EAM och instrumentalmusiken. Även Grisey var mycket sträng. Eftersom jag var väldigt intresserad av musikteater blev jag i hans ögon bara en improvisatör. Han hade ju lämnat den för honom tidigare så älskade musikaliska teatern, för att enbart ägna sig åt forskningen av ett konsekvent musikspråk och finna en balans mellan form och struktur i musiken.
Nu ska vi gå 20 år framåt. Jag har lyssnat några av dina nya verk. Du arbetar med performance och teater men det som är viktigast hos dig är ändå musiken. En sak jag noterar är din förkärlek för de musikaliska strukturerna hos den sena italienska renässansen. Jag tänker delvis på Gesualdo, men kanske framförallt på Cavalli, med inslag av rösttekniker hos Stockhausen, som till exempel i hans Stimmung. Berätta lite mer om förhållandet mellan det akademiska IRCAM i Paris och den öppna, experimentella Berlinscenen.
En musikers liv är gjort av möten. År 2000 hade jag turen att bli utvald till Composer in Residence vid Akademie Schloss Solitude i Stuttgart. Där studerar några få utvalda tonsättare tillsammans i ett år för att utbyta musikaliska erfarenheter. Stuttgart är samtidigt en magisk stad för den samtida musiken; dels p.g.a. deras ECLAT festival och dels p.g.a. att Christine Fischer bor och verkar där. Hon är konstnärlig ledare för Die Neue Vocalsolisten; en ensemble som förenar en ny musikalisk repertoar med en gestisk och teatralisk aspekt som är mycket inspirerande.
Efter alla studier om kontrapunkt och vokalteknik hos Palestrina var jag trött på röster. Men när Fischer såg på ett verk för orkester som jag komponerade vid den tiden, sade hon till mig: ” Det här går säkert väldigt bra, men skriv nu den här musiken för röster i stället”.
Det var det absolut sista jag hade tänkt göra! Men jag försökte göra det hon ville, och komponerade ett verk tillsammans med Ermanno Cavazzoni, en representativ madrigal för sex röster: Anatra al sal. Comedia Harmonica. Sex kockar möts och bråkar med varandra om hur man skall tillaga en anka. Det var då jag insåg betydelsen från mina tidigare erfarenheter med den musikaliska teatern och kunde därmed skapa – med utgångspunkt från Orazio Vecchis representativa madrigaler – en helt ny musik baserad på korta konserter och interludier. Representativ madrigal betyder att sångarna är medvetna om att också gestalta en karaktär; ett slags konsertant drama. Detta äventyr med Die Neue Vocalsolisten gav mig fortsättningsvis möjligheten att skapa ytterligare tolv verk för dem och nu arbetar jag på ännu ett.
År 2005 vann jag DAAD-priset, vilket gav mig möjligheten att bo i Berlin, med lägenhet och lön i ett år. Där gavs jag möjligheten att experimentera med kortare produktioner, vilket hade varit otänkbart i Italien. I Berlin kan man iscensätta en föreställning för cirka 5000 euro, och för en experimentell tonsättare som jag var det någonting fantastiskt eftersom jag kunde skapa en musikalisk teater med start från konsertens teatraliska aspekter. Just nu har jag fått beställning på två operor – en i Dresden och en i Mannheim.
Din akustiska teater är ett alternativ till den klassiska underhållningsteatern, den som är närmare litteraturen. Detta är, enligt mig, närmare teatern som ritual än en vanlig föreställning.
Det är jag som initialt bestämmer över partitur, synopsis, karaktärer och gestik. Men interaktionen med interpreten är så enormt viktig och kan påverka det ursprungliga partituret. Jag arbetar nu på ett verk för soloslagverk, Helicopters and Butterflies, som skall framföras i mars i Berlin. Verket hade premiär på Festival d'automne i Paris. I verket tar det förmodligen inte så väldigt lång tid för publiken att förstå att slagverkaren i själva verket gestaltar Spelaren av Dostojevskij. Scenen är dels en hotellfoajé; en plats där ensamheten är som störst och belamrad av souvenirer och objekt från en svunnen tid. Och dels på ett annat våningsplan på hotellets casino, dit han går för att spela. Det är musikeraktören som skapar platsen, som i sin tur samtidigt är en plats med många innebörder och föreställningar.
I Frankrike såg kritikerna mer teater än musik i verket, och det är delvis därför vi jobbar med verket på nytt. Jag vill skapa något som kan förbrylla publiken. De förväntar sig ett litet galet stycke för perkussion, och sedan – ja, vadå? Jag försöker följa Dostojevskijs dramaturgi även i komponerandet. Det finns ingen riktig sång i verket, utan endast ord som slagverkaren säger då och då. Som sagt, jag försöker använda mina erfarenheter och studier men jag är inte en teaterregissör, det är musiken som skall vara central i mina verk, precis som dialogen med interpreterna. Min teater är musikalisk – musiken kan förvandlas till gestik och gesten till musik.
Från Kassia till Laurie Andersson. De kvinnliga tonsättarna har inte varit många genom historien. Idag är situationen lite annorlunda, speciellt i USA. Här i Skandinavien har vi Kaija Saariaho från Finland men som verkar i Paris och Berlin, Cecilie Ore i Norge, och bl.a. Karin Rehnqvist här i Sverige. Men i Italien? Finns det bara du?
I Italien finns det inte så många möjligheter för att kunna etablera sig som tonsättare, och detta gäller för alla oavsett kön. Jag minns att det fanns det flera kvinnor i klassen när jag studerade komposition. Om de inte når en riktig karriär kan det bero på en fortsatt misstro hos institutionerna i Italien eftersom de är kvinnor. I Europa är Berlin ett slags Mecka för oss kvinnor som skapar musik. Utrymmet är stort. Kaija Saariaho, Olga Neuwirth, Un Sun Chin, Rebecca Saunders och några till. Kanske är de flesta från andra länder än Tyskland men här ges de ju möjligheter! En gång i tiden var kvinnorna (mest i litteraturen) tvingade att uppföra sig som män för att kunna uttrycka sig. Detta problem kräver tid. Det som är nödvändigt nu är att finna kvinnliga tonsättare som kan och vill grunda skolor och undervisa där, annars är det nästan enbart till män som man kan vända sig. Det kommer att ta flera generationer men jag är säker på att dessa skolor kommer att grundas.
Inte separatistiska skolor bara för kvinnor, utan skolor med musikologer av kvinnligt kön.
I Italien är situationen desperat, trots att kvinnliga tonsättare finns! Jag var den första kvinna från Italien som fick DAAD-priset, men nu gick priset till en annan italienska, nämligen Clara Jannotta, som är mycket begåvad. Annars för att kunna överleva måste de flesta stå för de stildrag de tvingas in till av männen. De är tvingade att komponera nyromantisk musik! Det låter kränkande. Som tur är har vi en annan situation utomlands, där finns en helt annan respekt. I Italien finns det till exempel ingen vokalensemble som är i stånd att framföra verk av italienska tonsättare som bor utomlands. Jag arbetar på ett projekt, en konsert med italiensk musik framfört av Die Neue Vocalsolisten, jag hoppas att jag lyckas med det.
Jag tror att det finns ett sätt att göra musik efter Darmstadt som, även om det handlar om experimentell och radikala musik, har bevarade strukturer, kanske mer politiska och pedagogiska än estetiska, som kan klassificeras som akademiska. Vi har alltid sett med viss distans och misstänksamhet på andra skolor. Till exempel de från USA. På de skolorna som gärna låter sig kontamineras och fläckas av olika, kanske mer populära, musikstilar. Jag tänker på minimalismen men också på musiken från Gershwin till Cage. Tycker du inte att denna snobbism, som kanske inte finns i Berlin, men som finns i Sverige (tycker jag) begränsar möjligheten till att skapa nya inte tidigare hörda klangar?
Jag tycker att vi lever i en mycket intressant tid med tanke på det du säger, framförallt i Tyskland. Där dessa barriärer inte finns länge. Alla musiker som kommer från olika erfarenheter och kulturer känner behovet att träffas och samarbeta över gränserna för att våga någonting nytt och inte tidigare redan hört. Jag tycker att det finns, till exempel i den så kallade alternativa musiken, akustiska geografier som är mycket mer avancerade än i den klassiska tonala musiken. Men samma strävan fanns det även under barocken som enligt min mening, var en mycket innovativ period. Cicognini t.ex., skrev sina libretton med tanke på musiken mer än på dramaturgin, dessa librettister “tänkte” musikaliskt. Även Luigi Nono försökte skapa någonting nytt på den här fronten, men tanken att det teatrala fanns i själva musiken är någonting som barocken upptäckte redan för fyra hundra år sedan. Jag skulle vilja gärna använda ett fragment av Madonna och hennes otroligt duktiga arrangörer i en komposition. Men det kostar för mycket. Steve Reich och Philip Glass har lyckats finna sponsorer, teknologier och industrier som saknas i Europa idag.